johannaboerjesson

Fick ett telefonsamtal av min mor hemifrån mormor och morfar precis när jag kommit hem för att äta middag vid halvett. Min morfar dog under förmiddagen.
  Han har haft dåligt hjärta så länge jag kan minnas på grund av en lunginflammation som slog fel. Under de senaste åren har han drabbats av en propp i hjärnan som tog honom mycket illa däran och en hjärtinfarkt som inte heller den lämnade honom obemärkt. I morse hände det en tredje gång, exakt orsak är ännu inte helt bestämd, men vi vet alla vad det berodde på. Hur lång tid alla räddningsförsök tog vet vi inte, mormor hade ingen uppfattning om någonting, hon var i chock.
  Förutom min mor, som kom redan till sjukhuset, och min morbror så var jag först till mormors hus. Resten av närmaste släkten dök så småningom upp under resten av eftermiddagen och till slut var vi alla samlade i mormors lilla kök, min morbrors, min mosters och min familj. Min kusin blev till och med upphämtat ifrån Båstad  där han pluggar för han klarade inte av att vara kvar där ensam.
  Usch, jag har nog inte varit med om någon så dyster dag förut. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Senast någon så nära dog tolv år sen tror jag så jag vet inte hur det ska hanteras. Då var man ju så liten och allt gick över mycket snabbare enklare.
  Stackars mormor. Så lämnad.

Du var alltid så glad och hurtig. Gjorde alla människor tjänster och krävde aldrig något tillbaka. Så vänlig, godhjärtad och givmild. Alltid skulle du ge bort något till oss barnbarn när vi träffades. Så mycket godis, så många kepsar med byggmärken, till och med små skruvmejselkit. En massa skräp egentligen. Men det var skräp från dig. Jag kommer sakna hur du alltid smög fram bakom allas ryggar och lurade oss att komma med på filmkameran under alla familjetraditioner våran stora familj lyckats komma på och hålla fast vid. Nu kommer vi aldrig mer få höra dig nynna dina egna påhittade melodier som aldrig fanns och som egentligen lät falska och aldrig hade kunnat bli en vacker melodi. Så som du kittlade mig när jag var liten och låtsades att jag var ett dragspel, det känns nu plötsligt som som om det var igår och det kommer aldrig att hända igen. Du kommer aldrig mer ringa mig och påminna om att jag ska klippa eran gräsmatta.
Så som du skrattade och log i måndags när vi sågs, det är så jag tänker minnas dig morfar. Jag hoppas att att du sprider lika mycket glädje där du är nu som du gjorde här hos oss. Vila i frid du älskade människa.