johannaboerjesson

Rätt länge har jag gått runt och mått väldigt oroligt inombords och det går inte direkt att göra något åt nu. Jag vet nämligen att det beror på universitetsvalet och allt som har med den framtiden att göra och det kommer inte börja lätta förrän efter den 15:e april då valet ska vara gjort. Det är så sjukt egentligen. Jag vet ju egentligen vad jag vill, men så skrämmer statistiken mig och det suger ju att inte kunna göra det man vill. Dessutom, tänk om det egentligen inte är det jag verkligen vill? Det slår mig ungefär en gång i timmen att jag kanske intalar mig själv vad jag vill göra för att det är enklare att veta än att inte veta.
  Ett resultat på kommande högskoleprov skulle ju lätt kunna lätta på alla känslor, men jag har inte alls pluggat så mycket som jag ville att jag skulle göra. Att plocka fram den boken ger mig bara ångest. Det känns som rätt liten chans att jag ska förbättra mig med hjälp av att läsa den. Det är så sjukt mycket och det är så långt till mitt mål. Jag pallar inte.
  Att jag nu ändå lyckades övervinna ångesten att boka möte med en SYV känns ju lite halvt meningslösti och med att det är mina betyg som avgör i slutändan ändå och de håller mig tillbaka. Jävla skitgöteborg som måste ha högre intagningspoäng. Men jag vill inte flytta till någon jävla skitstad mitt i Sverige långt bort ifrån allt och alla. Jag älskar Göteborg. Mina framtidsdrömmar sker i Göteborg allihop. Det är där jag ska bo, det är där jag ska shoppa, det är där jag vill leva mitt studentliv.
  JÄVLA FITTÅNGEST!